Efter Borivoj ”Bordo” Dovnikovi?, Jan Švankmajer, Joanna Quin och Koji Yamamura är det dags att i år presentera amerikanske animatören Bill Plympton på Göteborg Filmfestivalen.

I EN AV SINA HUMORISTISKA DAGBOKSERIER från 1879 tecknar James Sullivan, en av 1800-talets ledande brittiska skämttecknare, en seriesida under titeln That Admirer där han visar en läsare som vill sprätta upp en tecknare för att se var hans idéer kommer ifrån. Den amerikanske tecknaren och animatören Bill Plympton som gästar kommande Göteborg Filmfestivalen ofta sprättar upp sina figurer och undersöker deras matsmältning och innehåll i inälvor för att se om där finns något roligt. I hans ”sleazy cartoons” rapar, spottar och spyr streckgubbar, de petar näsa och gör inför publik de saker man normalt gör vid ett toalettbesök. Att inte trampa över i vad som är dålig smak eller något kränkande är därför ett problem Plympton måste brottas med i alla sina verk. Ett annat problem varje skämttecknare stöter på innan jobbet på en skämtteckning ens börjar är det att hon eller han framför sig har ett tomrum, det vill säga ett vitt papper som skall fyllas med mening. För Plympton är detta problem näst intill obefintligt. Ur hans tankar och fingrar rinner sedan 1970-talet ett enormt flöde röliga streck vilket gjorde honom enormt populär världen runt.

PLYMPTON FRAMSTOR SOM EN MODERN ARVTAGARE till den legendariske Tex Avery, mannen bakom Snurre Sprätt, Daffy Duck, Vanvettige Ekorren och andra galna figurer som uppstått i amerikanska filmateljéer WB i MGM under 1930- och 1940-talen. Avery var upphovsman till de antagligen mest slagkraftiga humoristiska ”cartoons” som någonsin gjorts inom amerikansk animation. Han använde Disneys estetik som språngbräda som möjliggjorde för honom att nå högre och längre in i det inkongruenta, orimliga och paradoxala. Han utformade bilderna i sina filmer på ett Disneyliknande sätt vilket han dekonstruerade i sina reflexiva komedier som kännetecknades av en typ humor kallad ”crazy”. I sina filmer som hade varken början eller slutet visade Avery en föraning om tv-kanaler typ MTV, uppbyggda på videoinslag och korta filmer som oavbrutet följer på varandra 24 timmar om dygnet.

PÅ ETT MYCKET ÖVERSKÅDLIGT skämttecknarspråk använder Plymptom crazy humor av samma typ som i Avery filmer med skruvade bildvitsar och bildmetamorfoser men med karikerade människofigurer i stället för runda ”djurmänniskor”. Hans teckning är stiliserad med fria skuggstreck där penseldrag och texturen syns bakom tuschen och en ”reducerad” animation där färre antal teckningar används för att skapa karaktärernas rörelser. Han är utomordentligt skicklig i att sätta fart på åskådarens inbillningskraft, det vill säga människans förmåga att uppfatta till exempel några linjedrag på papper som inträngande föreställningar inom ett perspektivbaserat rum. Precis som i fallet Avery är fysiska lagar och ideologiska föreskrifter för Plympton enbart ett referensmaterial på vilket han grundar sitt galna universum. Han lärde sig även att använda en lättigenkännlig ikonografi lånad från samt lättavlästa bilder och en välutvecklad känsla för en extremt karikerad fysionomi och pantomim. Tackvare Plymptons mästerskap i att göra djärva förvrängningar och överdrivanden i animationen får hans rörliga bilder ofta en hallucinogen kvalitet. Även om i många av Plympton filmer kan avläsas satir som skulle uttrycka ett missnöje med amerikanska levnadssätt ska man inte överdriva med tolkningen av hans verk. Plympton är framförallt en tecknare-underhållare vars främsta uppdrag blir att få publiken att skratta så ljudligt som möjligt. Om det finns någon filosofi i hans är denna att människan ses som ett skrattande djur och, som det en gång skrev den franske filosofen Bergson, en varelse som “man skrattar åt“.

PLYMPTON FÖDDES I OREGON i en stor familj, hade tre systrar och två bröder. I sina intervjuer utrycker Plympton ofta tacksamhet till regniga klimatet i Oregon för sitt yrke för at han blev tvungen så ofta sitta hemma och rita. Som student blev han medlem i den lokala filmföreningen utvecklade sitt intresse för film. Sedan 1968 bor han i New York där han avslutade sin utbildning vid School of Visual Arts. Under 15 år försörjde han sig som illustratör och skämttecknare och utvecklade sin typiska tecknarstil. Sin karriär inom filmanimation och sin första framgång åstadkom han 1983 när han gjorde en film baserad på dan legendariske tecknaren Jules Feiffers sång, “Boomtown.” Efter detta kom “Boomtown,” hans första egna film, och därefter “Your Face”. På grund av begränsningar I budget blev han tvungen att själv göra ljudeffekter och alla röster i filmer. Inom kommande år kom en rad framgångsrika korta filmer (“One of Those Days,” “How to Kiss,” “25 Ways to Quit Smoking,” and “Plymptoons”). Pengar han tjänade på sina filmer inklusive en del prispengar han fått på diverse festivaler satsade han på sin första animerade långfilm ”The Tune”. I försättningen kombinerade han korta och långa filmer. Med i genomsnitt tre korta filmer per år och hittills sex kompletterade långa filmer är han världens mest produktive oberoende animatör. Hans senaste framgångar ingår om en inte särskild intelligente hund som enkelt heter Dog ett försök att skapa en serie med djurfigur som gav honom en Oskarnominering, andra i hans karriär. Förutom detta vann han drygt 150 internationella priser inklusive flera störa priser i Cannes och Annecy.

Den oerhörd arbetsamme tecknare publicerar dessutom regelbundet reklamfilmer, böcker, serier, skämtteckningar och är en flytig festivalbesökare.

PÅ FESTIVALEN VISAS ETT URVAL Plymptons korta filmer samt hans senaste långfilm ”Idiots and Angels”. Förutom detta kommer Plympton att medverka i ett seminarium om sitt filmverk och träffar sina svenska beundrare i festivaltältet (27 januari) amt sina svenska kolleger, animatörer vid en speciell ”work shop” på Galleri Cosmopolitan 28 januari kl. 18.00.

a j a n