Caroline Leaf – 2010

Caroline Leaf – Animatör i fokus på Göteborgs 33:e filmfestival

Animationshistorien är full av globetrotters, och den i dag kanske kändaste kvinnliga animatören är inget undantag. Caroline Leaf är amerikanskan som gjort sina bästa verk i Kanada. Sedan 90-talet arbetar och lever hon i London, samtidigt som hon varit verksam inom svensk animation som filmpedagog.

Leaf är något av en legend inom animationsvärlden. Hon föddes i Seattle 1946 men växte upp i Boston. Som alla amerikanska barn i sin generation kom hon i kontakt med animation genom Disneyfilmer och genom tv-programmet Saturday Morning som präglades av Hanna-Barberas barnfilmer, som Pixie, Dixie and Jinx.

Men de gjorde aldrig något starkt intryck på henne. Däremot blev hon betagen när hon som tonåring kom i kontakt med europeisk animation. Filmer som Rhinoceros av polacken Jan Lenica (nedan) och En natt på Blåkulla av Alexandre Alexeïeff fick henne att bestämma sig för att själv försöka sig på denna konstform.

Inspiration: Rhinoceros

Genombrottet: The owl who married a goose

Gatan (1976) - se den hos NFB

Kafka-tolkning: The Metamorphosis of Mr Samsa

Två Systrar (1990) - se den hos NFB

Filmer i sand


Leaf gick en sexmånaders animationskurs på Harvard i Boston 1968, under den kände kanadensiske producenten och animatören Derek Lamb. Lamb uppmuntrade sina unga lärjungar att använda animation så påhittigt som möjligt, såväl på det tekniska som berättarmässiga planet.

Under Lambs handledning gjorde Leaf sin examensfilm, Sand or Peter and the Wolf, i sandanimation – en teknik som få utövat tidigare. Under kameran placeras ett ljusbord täckt med färgad sand, i vilken varje enskild utformas och fotograferas. Sedan suddas bilden ut och så görs nästa – alltså en ”sandbild” för en filmruta.

Hon fulländade tekniken några år senare i Montreal, som anställd på det kanadensiska statliga bolaget NFB (National Film Board). The Owl Who Married a Goose (1974), som baserades på en humoristisk eskimådikt, blev den första av hennes kanadensiska filmer.

Samspelet mellan sandanimationen, som gav rörelse åt hennes stämningsfulla visuella kompositioner, och recitationen på eskimåspråk resulterade i en stark lyrisk kvalitet. Filmen fick utmärkelser vid flera festivaler och innebar Leafs internationella genombrott.

Ständig metamorfos


Under de följande två åren arbetade hon parallellt med två filmer. Den första var Gatan (The Street, 1976), en fri tolkning av den kanadensiske författaren Mordecai Richlers berättelse om en liten pojke som otåligt väntar på att hans mormor ska dö, för att han då ska få hennes rum.

Här var fingrarna Leafs viktigaste verktyg. I stället för sand målade hon sina bilder på en glastavla under kameran. Med ett brokigt, detaljspäckat, expressionistiskt och ofta kaotiskt måleri, med sönderfallande drag och fläckar utsmetade med fingrarna, skildrade hon på ett något vemodigt sätt såväl den yttre handlingen som karaktärsdragen hos sina gestalter.

Hon gled från en scen till en annan utan klipp, med ständigt föränderliga synvinklar och perspektivförändringar, medan filmens ljud spelades in på plats i det område i Montreal där berättelsen utspelar sig.

Vid två tillfällen, i Los Angeles 1984 och i Zagreb 2002, har den internationella kritikerkåren röstat fram denna film som den näst bästa animerade filmen genom tiderna, strax efter Norsteins Sagornas saga. Dessutom fick Gatan en Oscarnominering och flera stora priser vid diverse festivaler, vilket definitivt etablerade Caroline Leaf som en av de mest nydanande artisterna i mediets historia.

Samma teknik använde hon i den nästan lika fascinerande The Metamorphosis of Mr Samsa efter Kafkas klassiska absurda berättelse Förvandlingen, som hon fullbordade året därpå.

Kvinnoberättelser


Hennes nästa projekt, den självbiografiska Interview (1979), var också ett experiment som hon gjorde tillsammans med kollegan Veronica Soul, där de förenade diverse tekniker och genrer. Filmen, som kombinerar animation med dokumentär, blev en harmonisk och intim skildring av två konstnärinnors vardagliga liv.

Leafs kanske största verk, Entre deux soeurs (”Två systrar”, 1990), producerades av den franska avdelningen av NFB. Ofta har Leaf tolkat någon annans berättelse genom sin kreativa animation, men nu grundades filmen på en egen berättelse.

Berättelsen följer två systrar som bor på en i övrigt nästan obebodd ö. Den äldre systern sköter hushållet medan den yngsta är en begåvad skald som ständigt sitter i ett mörkt rum för att dölja sitt vanställda ansikte. En dag kommer en manlig beundrare som blivit förälskat sig i henne genom hennes dikter. Hans ankomst blir omstörtande i de två systrarnas liv och sätter deras relation på hårda prov.

Även denna vackra film gjordes i en komplicerad teknik. Nu tecknade hon direkt på en 70 mm filmremsa genom att skrapa i filmskiktet med speciella nålar, varpå hon lade färg på varje enskild ruta.

En Sverigepremiär


Hennes senaste film, Slavery (2005) är första delen av en planerad trilogi om kvinnoförtryckets historia, kallad Suite for Freedom. Sverigepremiären sker under 33:e upplagan av Göteborgs Internationella Filmfestival år 2010.

Texten är ett utdrag ur ”De Visuella Tonsättarna” av Midhat Ajanovic (Optimal Press, 2005)