Borivoj ”Bordo” Dovnikovic: Den lilla människans anhängare
torsdag, oktober 12th, 2006
Bordo är en filmanimatör som haft en av de längsta karriärerna i filmanimationens historia. Han var inblandad i en av femtiotalets populäraste animerade serier, Inspector Mask – gjord i jugoslavisk-amerikansk samproduktion, han gjorde filmer i före detta Sovjetunionen och är manusförfattare till det första avsnittet av Professor Balthazar. Han medverkade på över hundra filmer som producerades i Zagrebs studio och har varit regissör för en mängd animerade filmer som tillhör de roligaste som någonsin gjorts.
Borivoj Dovnikovic, mera känd bara som Bordo, föddes 1930 i kroatiska Osijek i en serbisk familj. Under andra världskriget flydde hans familj till Serbien, som var mer förskonat från striderna. Då kunde den unge Bordo ägna sin tid åt att läsa samlade årgångar av Mika Miš (det serbiska namnet på Musse Pigg), en serietidning av hög kvalitet som publicerades i Belgrad. Han beslöt lära sig själv rita och berätta i bild och göra en karriär inom seriebranschen.
Vid krigets slut kom han tillbaka till Kroatien och begav sig till huvudstaden Zagreb med en bunt teckningar under armen. Först fick han teckna karikatyrer för den satiriska tidningen Kerempuh. Tidningens redaktion bildade en studio för tecknad film 1950 och produktionen av Den stora sammankomsten sattes i gång.
Kring filmen, som var tydlig antisovjetisk och antialbansk propaganda (Albanien var då nära allierat med Sovjet), samlades tecknare, animatörer och författare som senare skulle bilda kärnan i den världsberömda Zagrebskolan för tecknad film.
Efter tio år som animatör, serietecknare och karikatyrist kunde Bordo ta steget till att bli regissör. Efter några korta ”gagfilmer” kom 1966 Nyfikenhet – ett framgångsrikt verk som etablerade honom som en av de centrala skaparna inom hela Zagrebskolan.
På en bänk sitter en slumrande man med en påse bredvid sig. Alla som går förbi vill veta vad som finns i påsen. Också vi som tittar på filmen blir snart mycket nyfikna, och på det sättet involveras vi starkt i filmens handling.
I grund och botten har Bordo alltid varit en karikatyrist till både form och innehåll. Hans tecknarstil innehåller såväl en mjukhet i linjen som rik rörlighet och står någonstans halvvägs mellan Disney och Steinberg.
Som animatör är han nonchalant. Teckningarna är kopierade från papper med en ojämnt dragen linje, som oavbrutet pulserar på vita duken och gör filmbilden livlig och fängslande.
Alla hans filmer är tecknade pantomimer vars humor gestaltas med sorgmod och melankoli. I stället för dialog använder han ett karikerat ljud skapat av Miljenko Dörr, en ljudtekniker vars verk är absolut jämförbart med Warner Brothers ljudmästare Mel Blanc och Daws Butler.
I regel använder Bordo en hjältetyp som är genomgående för hela Zagrebskolan. Hans människofigur är en alldaglig och lite enfaldig (anti-)hjälte, den lille mannen som inte vill något annat än leva sitt lilla liv, men som ständigt störs av någon outgrundlig händelse i sin otäcka omgivning.
Den generöse, varmhjärtade och lättrogne ”Lillen” hamnar i knipa antingen på grund av någonting onaturligt och orimligt, eller på grund av folks otroliga elakhet.
En typisk film som illustrerar allt detta är Gåskolan från 1978. I början av filmen ser vi en liten, glad man som spatserar över vita duken, efter några steg skuttar han, visslar och skrattar. Men snart börjar han träffa olika människor, större och starkare än han själv, och de marscherar fram, haltar, traskar, linkar, drar benen efter sig eller rör sig på något annat ovanligt sätt. Alla vill de lära den lille mannen att gå på rätt sätt. Han lyder alla råd och börjar själv marschera fram, halta, linka, traska … och allt detta på samma gång.
Men han är inte längre glad och hans försök att tillfredsställa alla resulterar i en dyster uppsyn. I en virtuost animerad scen ser vi honom flämtande snubbla fram. Nu går han som en både fysiskt och mentalt handikappad person. Till slut tröttnar han och upplever ett slags katarsis och förvandlas till en kämpe som vägrar att fortsätta låta sig plågas.
I Bordos kanske mest kända verk, Andraklassresenären (1972), ser vi den vanlige Lillen i en tågkupé, där alla möjliga irrationella och galna händelser äger rum.
Han som till synes bara vill åka i lugn och ro blir trakasserad av en sur konduktör, en polis, en brevbärare som kommer med trista telegram och en tidningsförsäljare som ropar otrevliga nyheter, en granne i kupén intill som lider av sömnlöshet, en hund som dricker sprit, en rökare som med sina cigaretter förvandlar kupén till en gaskammare och många andra underliga gestalter.
Hans kupé besöks av en utomjording och blir även slagfält i en batalj mellan indianer och cowboys.
Vid slutet kommer huvudfiguren, som hela tiden verkar vara den enda normala människan i hela världen, till sin station.
I sin koffert har han några besynnerliga varelser som inte är av denna världen, och panoramavyn över hans hemtrakt liknar en scen tagen från någon skräckfilm: ett mörkt gotiskt slott, en kyrkogård, en fullmåne – och allt detta till ljudet av ett fasansfullt läte.
På höjden av sin kreativa mognad gjorde han år 1982 En dag i livet, ännu ett mästerverk om den lilla, vanliga människan – i detta fall en fabriksarbetare. Filmen börjar i en påträngande tristess: i flera upprepade scener följer vi en mans dag från hemmet till jobbet och tillbaka. Tråkighet är det enda innehållet i hans liv.
En dag medan han som vanligt traskar hem, stöter han ihop med en man som är betydligt större och tyngre än han själv. Då ser vi, genom ett utarbetat pantomimspråk, att de två känner varandra, att de troligen är gamla skolkamrater.
Nu ändrar de sin dagliga rutin och går skrattande iväg till en typisk balkansk sylta, full av folk som festar och super vilt.
Vännerna tar sin plats vid bardisken och börjar beställa den ena rundan efter den andra. Filmens stämning blir nu allt hetsigare, precis som tillståndet i den lille mannens huvud. Ju mer berusad han blir, desto ursinnigare atmosfär på puben.
Den inbillade frihet som alkoholen ger honom gör återkomsten till den hårda verkligheten ännu grymmare.
Även under 1990-talet gjorde Bordo ytterligare några såväl intressanta som roliga filmer.
