Joanna Quinn, 2007
Animationen är en konstform där frågan om jämställdhet mellan könen är helt överflödig. Även om produktionen på en animerad film ställer enorma fysiska och psykiska krav på sina utövare, och där det förekommer mycket lite av manlig dominans.
Så till exempel stor en kvinna, tyskan Lotte Reiniger, bakom Europas första animerade långfilm, Prinsen Achmeds äventyr (1926).
Starka kvinnliga personligheter finner man faktiskt i alla länder där animerad film produceras, från Kanada med Caroline Leaf som har vidgat mediets gränser i bland annat sina filmer The Owl who Married a Goose (1974) och The Street (1976) till Storbritannien med bland andra Alison de Vere som i sina filmer som The Black Dog (1987) gjorde psykologiska undersökningar skärskådade den kvinnliga själens innersta gömmor och de mest fördolda sexuella fantasier som kan ligga där.
Även i andra länder som Tjeckien och Ryssland kan nämnas två stora dockfilmsmästarinnor, Hermina Tyrlova respektive Nina Sjorina, i Ungern utmärker sig Maria Horvath, som lyckats förena sin kreativitet med kommersiell framgång medan Rumiko Takahashi tillhör en talrik kår japanska anime artister.
Bland de vackraste svenska animerade filmerna någonsin tillhor de som gjordes av kvinnliga animatörer som Semesterhemmet (1981) av den otroligt begåvade och tyvärr tidig bortgångne Birgitta Jansson eller Lotta Geffenblad som förra året charmade den animerade världen med sin snygga barnfilm Bland tistlar.
En av vår tids mest omtyckta animatör är den Walesfödda Joanna Quinn. I sina oerhört roliga filmer gjorda i klassisk cellanimation lyckades hon på ett ytterst effektivt sätt ställa frågan vad det innebär att vara kvinna i vår moderna tid. På samma gång gjorde hon satir över det manliga herraväldet över och förödmjukandet av kvinnan inom populärkulturen och i vardagslivet.
Hennes huvudfigur, den tuffa men samtidigt oemotståndlig charmiga medelålders Beryl, framstor som en av de mest uttrycksfulla animerade figurerna under hela 1980-talet. I skarpa humoristiska krönikor ur Beryls liv som Girls’ Night Out (1986) skiftade hon helt enkelt könsrollerna i det erotiska spelet.
Männen blev objekt medan kvinnorna, det vill säga Beryl själv, var subjektet som njöt av den manliga kroppen, om än på ett något särpräglat sätt. Beryl blev stjärna även i Body Beautyful (1990) då hon försöker uppfylla sin japanska arbetsgivares krav att gå ner i vikt samtidigt som en danslärare tränger in i hennes liv vilket orsakar helt oväntade följder. Den tredje filmen med Beryl är Quinns senaste film, 10 minuter långa Dreams and Desires – Family Ties (2006). Nu vill Beryl försöka göra sin egen filmkarriär om något på ett bisarrt sätt.
Under tiden mellan Body Beautyful och Dreams and Desires – Family Ties gjorde Quinn även några andra uppmärksamma filmer. I Elles (1992) gjorde hon levande några figurer från kända Touluse Lautrecs affischer. Britannia (1993) blev en stark och visuellt slagkraftig satir över brittisk imperialism. Famous Fred (1996) byggde på en barnbok författad av Posy Simmons om Fred en liten sjungande katt som blir förskylld just inför en viktig framträdande. Wife of Bath (1998) ingick i en serie animerade filmer baserade på Chausers Canterbury Tales. Quinns bidrag blev en fängslande animerad och tecknad historia om en ovetande King Arthurs ridare som reser runt England för att fina svaret på frågan: ”Vad ’är det som kvinnor vill ha mest av allt?”
Joanna Quinn studerade animation och design vid Middlesex University år 1983. För sitt arbete blev Joanna Quinn belönad på nästan alla viktiga animationsfestivaler i världen, det blev sammantaget 46 inernationella priser, hon nominerades till Oscar 2 gånger, till Emmy tre gånger och BAFTA fyra gånger. Hennes bolag Beryl Productions International har även producerat en mängd reklamfilmer både I Storbritannien och utomlands. Bland de mest kända reklamfilmerna tillhor de som hon gjort för Whiskas cat food i USA, United Airlines och Charmin toilet paper som också kommer att visas i programmet.
Den konst som i stället för de ”lysande perspektiven” talade om den bedrövliga situationen på ens tallrik, alltså konsten som skildrade den vardagspessimism, hopplöshet och meningslöshet som skapades i det ”klasslösa samhället”, bedömdes som något ytterst ”farligt och kontrarevolutionärt”.
Retrospektiva program med hennes filmer visades i Italien, Brasilien, Spanien och Tyskland. År 1996 fick hin hederspris som ber Leonardo Da Vincis namn för hennes bidrag till filmanimations konst samt flera hedersdoktor vid flera universitet bland annat vid University of Wolverhampton och Royal College of Art.
Göteborgs retrospektiv blir Quinns första möte med svensk publik.
a j a n