Animation i Väst

Koji Yamamura: En annorlunda animemästare
Under senaste 20-tals år har benämningar “manga” (tecknade serier) och “anime” (animerad film) berikat alla västerländska språk. Vi säger “manga” och “anime” i stället från “tecknade serier” och “animation” eftersom dessa ord inte betecknar vilken som helst tecknad serie och film utan förknippas de två lånord med vissa koder, narrativa och grafiska särdrag som tillsammans gör en igenkännlig stil.

Årets animatör i fokus Koji Yamamuras filmer utmärks av alla kännetecknen till japansk animerad film men ändå framstår hans verk som utpräglat individualistiskt såväl i bilduttryck som på den berättarmässiga planen. I nästan varje av sina filmer skapar han en särpräglad bild- och föreställningsvärld som djupt är förankrad i japansk kultur men samtidigt förlitar sig på kulturella arvet från hela världen.

Till skillnad från de flesta andra animemästarna är Yamamura huvudsakligen inriktad på korta filmer. Ytterliggare en kvalitet i hans filmer är deras otrolig dispergerade uppdelning i förhållande till genrer och tekniker. Animefilmerna är i regel gjorda som klassiska tecknade filmer men Yamamura använder collage, dockor, lera och digitaliseringen vid sidan om konventionell teckning. Även på tematiska planen framstår Yamamura som helt obunden av rådande stilar och trender. Medan till exempel animefilmers huvudgestalter oftast är tonåringar utvecklade han speciellt i sina senaste filmer ett starkt intresse för historier om gamla människor.

Yamamuras samlade verk kan indelas i barnfilmer och de filmerna ämnade åt en vuxen publik. Hans barnfilmer som ofta är baserade på lärorika bildböcker, som de med två fågelfigurer Karo och Piyobupt, i regel förmedlar klara budskap som hyllar samarbete och vänskap.
Hans namn blev dock internationellt känt tackvare framförallt de filmerna inriktade till vuxna tittare.
Aquatic (1987) framstår som en stark visuell upplevelse, den är en skiftande mosaik animerade bilder gjorda i svepande linjer och vibrerande färger med vilka Yamamura framställt en strömmig flod.

Mr. Head (2002), gjort i klassisk animation och en yppig teckning där Yamamura närmat sig mest ett typiskt anime uttryck, är hans hittills största framgång när det gäller festivalpriser vilket inkluderar Stora priset i Annecy 2003 och Oscarsnominering. Filmen är baserad på en traditionell Rakugo berättelse Atama-yama som handlar om en grinig, arrogant och extremt snål gamling. Han äter till och med kärnor i sina körsbär för att han tycker det är slöseri att kasta dem. Då börjar körsbärsträd växa på kans huvud som blir alltstore så att ett helt samhälle inkvarterar sig på hans hjässa.

The Old Crocodile (2005) är en stark metafor om människans natur som Yamamura funnit i en berättelse av Léopid Chaveau publicerad 1923. Den handlar om en gammal krokodil som lider av reumatism och som förgäves försöker motstå frestelsen att äta upp sin bästa vän, en bläckfisk. I stället för detaljrika tecknarstil från den föregående filmen har Yamamura denna gång animerat bilder reducerade till enkla grafiska symboler.
I sin senaste film Franz Kafka’s Country Doctor (2007) inspirerade sig Yamamura av absurditetens gudfader inom litteraturen. Snötäckta miljöer i en gudsförgäten avstjälpningsplats, detaljer av människoansikte i kraftiga närbilder och övergångar från en scen till en annan gjorda genom skiftande synvinklar och perspektivförändringar är de uttrycksmedlen Yamamura använt för att i en japansk stil visualisera Kafkska känslorna av obehag och trångmål.

Midhat ”Ajan” Ajanovic